I veckan blev det klart att Mick Schumacher får en ny chans att visa vad han går för, den här gången i Indycar med Rahal Letterman Lanigan Racing. För min del känns det fint att se honom få ett nytt kapitel, för sanningen är att hans tid i F1 aldrig gav en ärlig bild av vem han är som förare. Haas befann sig i praktiken i sin svåraste period någonsin och det är svårt att glänsa när du sitter i en bil som knappt håller ihop mellan depån och banan.
Micks flytt väcker en större fråga. Hur många förare har egentligen lämnat F1 med känslan av att det fanns mer att ge, men som hittade sitt rätta jag först efteråt När man tittar tillbaka finns det flera exempel. Här är fem namn som jag tycker förtjänar att lyftas fram, just för att deras historia inte slutade när de tog av sig F1-overallen. I många fall började den först då.
5. Brendon Hartley
Brendon Hartley är en förare jag alltid haft mycket respekt för. Han är inte den som gör mest väsen av sig, men han har något som många F1-stjärnor faktiskt saknar: en tålamodsnivå som nästan är övermänsklig.
Red Bull plockade bort honom tidigt, nästan innan han hunnit etablera sig i deras juniorsatsning. För många hade det varit slutet, men Hartley fortsatte i bakgrunden, byggde erfarenhet och jobbade i simulatorer och i långlopp.
En dag ringde Toro Rosso. De behövde en förare snabbt och Hartley klev rakt in utan att tveka.
Hans F1-äventyr blev kortare än han förtjänade, men i WEC och Le Mans blev han den förare Red Bull aldrig riktigt såg. Tre segrar i Le Mans och fyra VM-titlar i långlopp är beviset på en förare som hittade sin rätta miljö och tog vara på den.
4. Marcus Ericsson
Marcus Ericsson är ett av de tydligaste exemplen på hur missvisande en F1-karriär kan vara. Han kritiserades ofta, men få förare har kört under så svaga förutsättningar som han. Caterham var på väg att försvinna när han kom dit och Sauber genomgick sin mörkaste period när Marcus skrev på.
Trots det levererade han poäng när bilen egentligen inte borde ha varit i närheten av topp tio och slog flera rutinerade teamkamrater.
Men i F1 räcker det inte att vara stabil. Du måste ha rätt bil vid rätt tillfälle och det hade Marcus aldrig.
Flytten till USA förändrade allt. I Indycar utvecklades han till ett av seriens absolut största namn. Vinsten i Indy 500, två andraplatser och platsen i Andretti-stallet visar att talangen alltid funnits där. Den fick bara aldrig chansen att blomma i F1.
3. Alexander Rossi
Alexander Rossi fick en av de svåraste F1-debuterna man kan tänka sig. Att kliva in i Marussia, ett team som kämpade ekonomiskt och tekniskt varje vecka, är knappast rätt miljö för att visa sin potential.
Rossi gjorde fem lopp och gjorde det bästa av situationen, men teamets förutsättningar gjorde det omöjligt att bedöma hans verkliga nivå.
När han senare vann Indy 500 som rookie stod det klart att det fanns en nivå där som F1 aldrig lyckats locka fram. Rossi kör med en hunger som kommer från motgångar och från vetskapen att karriärens chanser är få.
I rätt F1-bil hade USA kunnat få sin stjärna långt innan Drive to Survive.
2. Sebastian Buemi
Sebastian Buemi är en av motorsportens mest underskattade förare. Han var stabil och pålitlig i F1 och levererade många starka insatser för Toro Rosso. Men Red Bull hade en överfull talangpool vid just den tiden och både Ricciardo och Vergne gick före i kön.
Buemi gav aldrig upp. Han gick vidare till långlopp och Formel E och där exploderade hans karriär. Fyra VM-titlar i WEC, fyra segrar i Le Mans och en Formel E-titel talar sitt tydliga språk.
Att Red Bull fortfarande använder honom i simulatorn är ytterligare ett kvitto på hans enorma kapacitet.
1. Stoffel Vandoorne
Det är omöjligt att göra en sådan här lista utan att nämna Stoffel Vandoorne. Han var den stora talangen i juniorsystemet, den som gjorde GP2 till sin egen lekplats och slog rekord i en takt som fick folk att tala om honom som framtida världsmästare.
I en perfekt värld hade Stoffel klivit in i McLaren under Ron Dennis stabila era. Men just när han tog steget upp förändrades allt. Dennis ersattes av Zak Brown och med Brown kom en ny riktning och en ny satsning. I centrum av den satsningen stod en ung britt som Brown såg som sin egen protege: Lando Norris.
När en ny ledning får en egen framtidsman förändras dynamiken direkt. Stoffels marginaler krympte samtidigt som bilen inte fungerade och som Alonso tog enorm plats i garaget bredvid. Det är nästan omöjligt att blomstra i en sådan situation.
När Stoffel lämnade F1 såg man hur mycket trycket påverkat honom. I Formel E fick han tillbaka sitt naturliga självförtroende och det slutade med ett mästerskap. Sedan dess har han blivit en av de mest uppskattade fabriksförarna i sportvagnar.
Vandoornes resa visar hur mycket timing, politik och interna krafter betyder i F1. Talangen fanns där hela tiden. Den behövde bara rätt miljö.
